Socialism - hur?

Hur skall det framtida socialistiska samhället se ut? För mej är detta århundradets absolut viktigaste fråga. Klarar vi inte av att besvara hur socialismen skall se ut, då kommer vi inte heller veta hur vi skall ta oss dit. Vad som behövs är en ärlig, öppen diskussion med högt i tak över vad som bör göras och hur den skall utformas. Och givetvis kan detta inte bara vara en diskussion för socialister, alla systemkritiker som vill uppnå ett annat samhälle än den rovdrift kapitalismen erbjuder skall bjudas in. Vår vision måste vara komplett, och inte vägledd av ideologiska dogmer, allt måste få granskas och ifrågasättas(utom det grundläggande absoluta och jämlika mänskliga värdet).

Den framtida värld jag föreställer mig ser inte så annorlunda ut från den vi lever i idag. Jo givetvis när vi kommer till vår relation till miljön, rovdriften på den måste upphöra med det nya systemet, men politiskt sett föreställer jag mig att socialismen går att verkställa inom vårt nuvarande liberala lagstyrda demokratiska system. Vad socialism handlar om är makt, vem skall besitta den, och störst makt i våra samhällen besitter ekonomin. Den bestämmer ramarna för vad politiken kan innehålla, och endast i undantag förehåller det sig tvärtom. Och det finns egentligen inte något som hindrar oss från att verkställa vår socialistiska ekonomi i dagens samhälle.

Föreställ dig att du arbetar på en demokratisk arbetsplats. Du bestämmer tillsammans med dina arbetskamrater över alla viktiga beslut. Kanske har ni en operativ hierarki för att underlätta det dagliga arbetet, kanske har ni det inte, det är upp till er som arbetar där att bestämma. Ni äger dock inte er arbetsplats på så sätt att ni kan sälja er andel om ni så önskat, ni får bara förvalta den efter egen bästa förmåga. Vinsten ni gör går först till er själva i form av lön, och överskottet till en fond dit alla socialistiska företag betalar in sina överskott. Fonden styrs demokratiskt och betalar bland annat för det som skall vara gratis att använda, exempelvis kollektivtrafik, vård, skola och kulturverksamhet.

Vad fonden även skall finansiera är ekonomins expandering. Ett socialistiskt företag har en rad fördelar framför ett kapitalistiskt, och den socialistiska ekonomin skall ohämmat få expandera och konkurrera ut kapitalistiska företag som itne står sig i konkurrens på den fria marknaden mot socialismen. Genom att ha ett urval av olika metoder skall den socialistiska ekonomins expandering och förnyelse garanteras. Tre förslag jag har;

1. En socialistisk bank, som lånar ut ränte och amorteringsfritt för att underlätta så mycket som möjligt för nya socialistiska företag. Låntagarna kan vara vilka som helst som idag, företrädelsevis människor som har en dröm om att få arbeta med något och som ser en öppning och möjlighet på marknaden att öppna upp något nytt.

2. En eknomisk arbetsgrupp ihopsatt av teknokrater, kanske på nationell nivå, kanske på regional och kommunal nivå, kanske på stadsdelsnivå, som genom empiriskt underlag får se över vart det saknas tillgänglighet till vissa produkter/tjänster, och som sedan får i uppdrag att verkställa uppbyggnaden av företag.

3. En demokratisk kommite på kommunal nivå och stadsdelsnivå bestående av boende i områdena som har till uppgift att övervaka sina egna intressen, alltså att se till att deras område har tillgång till den samhällsservice de boende efterfrågar.

I vår kapitalistiska ekonomi vi lever i idag har vi enbart det första av de tre alternativen tillgängliga. Fördelaktigare banklån tillsammans med de två andra alternativen, det ena teknokratiskt och den andra demokratiskt, bör göra den socialistiska eknomin starkare och mer innovativ än den kapitalistiska.

Poltiskt sett får medlemmar av den socialistiska eknomin givetvis rösta som dom vill, men det finns ett interndemokratiskt parti som skall företräda dem i vårt parlamentariska system. riksdagsledamöterna(och regional- och kommunalfullmäktigeledamöter) är inga liberala frifräsare, utan tjänstemän som enbart får lov att rösta i enlighet med vad partiet genom dess medlemmar demokratiskt beslutat. Hur skall interndemokratin utformas? Mitt förslag är att alla frågor som skall upp till omröstning är tillgängliga för alla medlemmar att lägga sin röst. De förslag där tillräckligt många medlemmar visar intresse och röstar, de genomförs sedan operativt av styrelsen alt riksdagsledamöterna. I de förslag som inte väcker medlemmarnas intresse, alltså genom att enbart en minoritet lägger sin röst, får styrelsen förtoendet att genomföra votering för att sedan utgå från sitt resultat. Alternativt kan även medlemsminoritetens förslag få gälla. Vad partiet skall ägna sig åt är att bevaka socialisternas intressen. Med en expansiv ekonomi bör vi använda den politiska makten för att skydda vårt system från fientliga politiska intressen. Även om jag själv inte kan se hur kapitalet skulle angripa socialismen genom politik, betyder inte det att det inte kommer att försöka. Men vad politik i sig skall handla om är sådant som vi själva inte kan erbjuda människor, exempelvis miljöfrågor. Hur miljöharmoniskt vårt eget system än är kommer kapitalismen att fortsätta sin rovdrift på den, och där måste vi använda oss av politiken för att förhindra detta.

Denna vision är inte särskilt radikal i sig. Dess fördel är att den kan förverkligas inom vårt nuvarande samhälle. Den kan givetvis fungera i sig, men kan med fördel förenas med en folkrörelse med uttalat syfte att skapa sitt eget samhälle. Men vi behöver ingen revolution för att kunna uppbåda ett socialistiskt samhäller, det räcker med att erbjuda den som ett alternativ. Och socialismen är ett starkt alternativ till kapitalismen och har alla chanser att konkurrera ut den i en öppen marknad. Vi måste bara våga utsätta den för det.

Kapitalismens framtid - har den någon?

Javisst har den det. Frågan är om dess förespråkare klarar av att ta tillvara på dess chanser att överleva. Då kapitalismen är ett system som oundvikligen koncentrerar samhällets pengar i allt färre men större kluster(genom vinsten ägaren får ut efter att ha betalat för produktionen för att sedan sälja till överpris), kommer kapitalism i sig leda till en kollaps. Desto mer av pengarna som koncentreras till de redan rika, desto mindre pengar får resten av befolkningen. Därigenom förstörs också den konsumtionsbas ägarna behöver för att få sina produkter sålda, ingen har längre råd att köpa dem. Här finns två alternativ till att motverka detta, och jag kommer beskriva båda lite kortfattat här under.

1. Omfördelning

För att kapitalismens konsumtionsbas skall kunna upprätthållas måste den få behålla sin konsumtionskraft. Kapitalismen i sig klarar inte av detta, den verkar i motsatt riktning, därför måste den kompletteras med något. Ett komplement är omfördelning. I Sverige tänker vi oss ofta detta i form av Socialdemokrati, att ha en stor offentlig sektor som finansieras av skatter, företrädelsevis progressiva skatter. Detta är framförallt socialister som argumenterat för detta, jag vill dock hävda att ett sådant här system i sig liknar socialliberalism mer än socialism. Men det finns också en strikt liberal möjlighet till omfördelning. En progressiv skatt som sedan återbetalas direkt till medborgarna, fast i omvänd skala, att de fattigaste får mest och de rika minst(om något alls). På detta sätt skulle en liberal kunna upprätthålla kapitalismens system genom omfördelning, och samtidigt ha privatfinansierad vård, skola, omsorg. Inte för att jag vill ha det så, men det är för liberaler åtminstone en möjlighet. Denna form av omfördelning har såklart även likheter med medborgarlön, fast skiljer sig filosofiskt åt.

2. Tillväxt

Det andra sättet att upprätthålla konsumtionbasens konsumtionskraft är genom tillväxt. Även om kapitalet hela tiden koncentreras i allt färres händer, kan man se till att detta inte behöver drabba resten av samhället. Detta genom att se till att ekonomin i helhet växer minst lika mycket som det kapitalägarna lägger beslag på. På detta sätt kan kapitalet få växa utan att behöva dela med sig, samtidigt som resten av samhället inte behöver lida. Däremot är denna strategi inte alls lika säker som omfördelning, just därför att tillväxt är ett så godtyckligt fenomen. För det första måste man kunna mäta det på rätt sätt så att man vet att den tillväxt som sker kommer samhället till godo, och inte bara de redan rika. Om man redan klarar av detta vet jag inget om, bara att tillväxten måste komma alla till godo, annars hjälper den inte. Sedan kan man aldrig garantera hur mycket tillväxt som kommer att ske, i högkonjuktur sker där en del, i lågkonjuktur sker där mindre. Detta är den strategin liberalerna har valt sedan 80-talet. Vanliga människor skall inte behöva få det bättre av ohämmad kapitalism, bara vi har tillräcklig tillväxt i samhället. Detta sätt innebär oftast att klyftorna ökar, det behöver dock inte nödvändigtvis innebära att arbetande människor blir fattigare(i absoluta tal). Detta är en av anledningarna till varför det politiska etablissemanget fokuserar så stenhårt på tillväxt, utan tillväxt måste man återgå till det omfördelningssystem vi hade tidigare(som fortfarande existerar men i förminskad skala).

Av dessa två strategier är den första, omfördelning klart att föredra. Den kan garantera hållbarhet som tillväxtstrategin bara inte klarar av, samtidigt som den för med sig ett mer rättvisare samhälle där löneslaveriet åt rika försvagas. Samtidigt innebär tillväxt idag ett ökande av miljöförstöringen. Jag tror inte tillväxt tvunget är bundet till miljöförstöring rent teoretiskt, men så länge det faller sig så i praktiken måste tillväxten stävjas. Personligen tycker jag inte kapitalismen skall försvinna. Inte för att jag gillar den, men för att den skall finnas kvar som en påminnelse om hur dåligt systemet är. Ekonomin som helhet skall dock domineras av den demokratiska socialistiska ekonomin, som pågrund av frånvaron av vinsttvång kan erbjuda bättre förhållanden för de anställda, och därmed erbjuda ett bättre alternativ till kapitalismen.

Socialdemokratins vara eller ickevara

Dagen socialdemokrati vill jag hävda lider av ett par ganska så allvarliga problem. Det första är elitismen inom partiet. Elitism behöver inte nödvändigtvis vara ett problem(annat än ett demokratiskt sådant), men i socialdemokraterna bidrar detta fenomen framför allt till den värdeförskjutning partitoppar och medlemmar emellan. Jag har själv varit medlem i partiet och tyckte mig tydligt se att gräsrötterna hade en klart starkare progressiv hållning än ledningen. Medans medlemmarna var passionerade på ett helt annat sätt försvarade högre partimedlemmar status quo med fraser som "vi måste respektera demokratins spelregler" till svar på förslag på demonstrationer. Det måste givetvis sägas att de flesta andra medlemmar jag mötte var liksom mig ganska nya i partiet, vilket absolut påverkar ens vilja till engagemang. Men kanske även detta är en del av problemet? Kanske har ledningen suttit för länge på sina poster? Vill partiet fortsätta vara ett medlemsparti måste medlemmarnas inflytande stärkas på ledningens bekostnad. Det lär knappast vara en slump att S-ledningen velade i sitt stöd för Juholt, medans medlemmar uttryckte bestörtan när han avgick.

Det andra problemet är nedläggningen av folkrörelsen. Jag har växt upp med beskrivningen av S som ett folkrörelseparti, medan de andra partierna endast var "vanliga" partier. Jag förstod aldrig riktigt skillnaden mellan dessa olika kategoriseringar förrän jag tittade på hur socialdemokraterna historiskt sett arbetat, med sina kooperativ som bästa exemplet. Det första jag insåg var vad en folkrörelse var för något, det andra var att socialdemokraterna knappast kunde leva upp till den ambitionen. Det hade en gång varit det, absolut, men nu kan det mest bara likna ett skinande skal som lever på glansen av gamla segrar.

Det tredje problemet är S problematiska relation till medierna. All vår verklighetsuppfattning som befinner sig utanför våra egna liv, alltså synen på hur det ser ut i resten av världen, hur det ser ut i resten av Sverige och hur det ser ut i stadsdelar i våran egen stad men som vi aldrig rör oss i, kommer från hur tidningar, TV och sociala medier beskriver dem. En ganska stor del av människans världsbild stammar därför ifrån medierna, och det påverkar givetvis oss otroligt mycket i våra attityder och handlingar. Det var ett misstag av kolossala mått att låta A-pressen avvecklas. Jag använder ordet "låta" för en så stark organisation som S besatt givetvis kompetensen och styrkan att vända utvecklingen, frågan är däremot om viljan fanns. Konsekvensen blev hur som helst att S på det rikstäckande planet blev helt utelämnat åt borgerliga tidningar. Och att tron att man skall få kommunicera ostört med medborgare genom sina motståndares kanaler är så otroligt naiv att den omedelbart borde ifrågasättas. S måste frammana viljan till att kontrollera sina egna kommunikationskanaler, annars kommer man för alltid att vara dömd till att dömas av sina tabbar och ignoreras för sina utslag.

Tar inte S tag i dessa problem kommer de aldrig igen att kunna uppnå en dominerande roll i Sverige. De kommer knappast försvinna, åtminstone inte under en överskådlig tid, men de kommer tvingas stanna på mellan 15-25% i riksdagsmandat. Knappast ambitionen för ett fd statsbärande parti. Sedan uppstår givetvis frågan ändå, kommer de politiska och framför allt ekonomiska förutsättningarna för socialdemokrati att fortsätta få existera i våran så omvälvande värld? Det är inte säkert, men det är i vilket fall som helst en helt annan fråga.

Första inlägget

Första inlägget för den här bloggen, jag hoppas det kommer följa många. Bloggen kommer handla om politik i våran tid, från en klar progressiv hållning. Både inrikes och utrikes kommer behandlas, men kanske främst inrikes. Mina största intressen rör kapitalismens och socialdemokratins vara eller icke vara, och vad som bör komma efter ett eventuellt systemskifte. Hoppas den tilltalar!